Jag överlevde utställningen i alla fall..;)...Trodde inte det skulle gå, med tanke på allt jag skulle komma ihåg, göra, ansvara för osv...Skönt på ett vis, nu BORDE det var slut på den typen av stress! Men jag säger inte amen förrän höstmötet varit. Jag har ju lovat att hjälpa till med tidningen och möjliga utlänska domare, men där vill jag att det slutar; inget sekreterande, inget bankkort, ingen styrelsepost. Möjligen kan jag övertalas till en suppleantplats, men det återstår att se. Jag vill gå vidare i mitt liv också, forskandet börjar kräva mera, jag borde koncentrera mig på hem och sambo också. Dessutom märkte jag det nu, mina allergier börjar göra det svårt mig och jag vill ju kunna ha kvar djuren därhemma. Jag skulle inte klara av att ge upp en enda av dem, så kära är de!

- Hengissä!
Selvisin sittenkin hengissä näyttelystä..;)..en uskonut että niin käy, oli likaa muistamista, tekemsitä ja vastuussa olemista. Nyt tuntuu vapauttavalta jotenkin, tuon PITÄISI olla viimeinen kerta kun koen tuonlaista stressiä! Mutta en sano aamen ennenkuin syyskokous on ollut. Olen luvannut auttaa Rapinan teossa ja ulkomaisten tuomareiden hankinnassa, mutta siihen se saakin jäädä; ei enää sihteeröintiä, ei pankkikorttia, ei hallituspaikka. Minut voi ehkä ylipuhua varajäseneksi, se jää nähtäväksi. Haluan mennä eteenpäin omassa elämässäni; tutkijaelämä vaatii yhä enemmän aikaa, minun pitäisi myös panostaa kotiini ja avosiippaani. Lisäksi huomasin että allergiat rupevat vaivaamaan toden teolla, ja haluan pystyä pitäämään eläimeni siellä kotona. En pystyisi luopumaan yhdestäkään, niin rakkaita ne ovat!